Lång startsträcka

Det är svårt att komma igång med viktminskningen eftersom jag ofta känner att jag inte VILL ge upp min choklad. Fånigt, jag vet. Men när jag äter bättre kommer antagligen sockersuget att minska och det är för mig en förlust att inte kunna njuta av sötsaker som jag gör nu... Men idag läste jag något som skrämde mig. Det var om "Syndrom X" som kan utvecklas om man äter mycket sött och är överviktig. Det innebär att kroppen blir mindre känsligt för insulinet i kroppen - därav det ständiga sötsuget trots att man ätit ordentligt. Och man blir lätt trött, får bukfetma och högre risk för diabetes, hjärtproblem och högt blodtryck. Eftersom jag alltid varit svag för just snabba kolhydrater, oavsett om det handlar om ris, bröd, pasta eller godis - så är jag ju i riskzonen... Hoppfullt är i alla fall att att man kan återfå nån slags balans i kroppen om man är försiktig med just snabba kolhydrater. *suck* Tänk om man ändå kunde banta på godis :-)

Senaste veckan har präglats av min sons sömnsvårigheter som gjort att vi gått på knäna här hemma. Riskbeteende för sötsug och inte mycket tid eller ork till att laga vettig mat (till oss alltså, sonen får alltid högsta prioritet i mat, även om han har en stark dragning till allt som är sött...den förbaskade sötsaksgenen har förts vidare). Så nu när han sover bättre ska jag i första hand försöka äta bättre och i andra hand minska ner på godiset och röra på mig mer.

Sen borde jag utarbeta nån slags plan också. Några bra tankar som jag kan ha som mantra när jag känner mig vilsen och rådvill. Radda upp de negativa konsekvenserna med att vara överviktig och de positiva med att vara normalviktig. Och skapa en skarp målbild.

Jag tror aldrig att jag stått så länge och fumlat vid startlinjen tidigare. Men lite har väl och göra med att det finns en liten kille som går före allt här hemma och ibland gör det svårt att få tid och ork till sig själv. Men det är naturligtvis inte hela förklaringen.

Även om jag nu inte går spikrakt framåt ska jag försöka att skriva minst en gång i veckan. Inte minst för att visa för mig själv att jag inte ger upp mig själv så lätt.

Så vi ses!

Kram, Fia